Vänskap
Dagens blogginlägg ägnar jag åt en väldigt närstående vän som inte har det så lätt i sitt liv jämt.
Oavsett om vi nu för tiden inte träffas så ofta längre, så finns du alltid med mig i tankarna. Ibland när jag är nere så tänker jag tillbaks på tiden när vi var små, eller ja mindre iaf. Och det får mig alltid att dra på smilbanden. Att se tillbaks på den tiden får det att kännas som om det var igår. Eller ja, åtminstone sommaren som var, eftersom vi oftast träffades på somrarna och på påskloven. Som tillexempel första sommaren vi träffades, ute på mina kusiners udde, när vi smög upp mitt i natten/tidig morgon och badade i havet. Och resan vi gjorde till grönan med din mor och gubben som ramlade över mig på pendeltåget. Och när vi for och fiskade småspigg åt katten din.. När du din rackare tvingade mig att ha dom små äcklen i mitt cyklop. Haha... Eller när vi sminkade oss med krossade blåbär påväg hem efter badet. Oj ojoj.. Det var tider det. Inte hade vi många bekymmer då inte. Vad blev det av med dom där två små flickorna som var som ler och långhalm på somrarna? Dessa somrar vi hade ihop var dom bästa i min barndom. Och jag kommer alltid att se tillbaks på dom med glädje.
En man faller ner i ett hål fyllt av mörker och förtvivlan.
Han är rädd och känner sig ensam
En läkare kommer förbi och frågar ”Behöver du hjälp”?
Mannen svarar ”Snälla, hjälp mig ur det här”
Läkaren skriver ett recept och slänger ner det i hålet.
Men receptet tar inte upp honom ur hålet.
En präst kommer senare och frågar ”Vill du ha hjälp”?
Mannen svarar ”Jag är rädd, jag vill komma upp ur mörkret”
Prästen skriver en bön och slänger ner den i hålet.
Men mannen är fortfarande kvar i hålet av mörker och förtvivlan.
En vän kommer och säger ”Där kan du ju inte vara”
Mannen svarar ”Hämta hjälp, för jag klarar inte av det här länge till”
Vännen hoppar då ner i hålet.
Mannen säger ”Varför gjorde du så? Nu är vi ju fast i hålet båda två”
Vännen svarar ”Ingen fara, jag har varit här förut och tillsammans kan vi ta oss upp igen”
Diktare okänd...
Oavsett om vi nu för tiden inte träffas så ofta längre, så finns du alltid med mig i tankarna. Ibland när jag är nere så tänker jag tillbaks på tiden när vi var små, eller ja mindre iaf. Och det får mig alltid att dra på smilbanden. Att se tillbaks på den tiden får det att kännas som om det var igår. Eller ja, åtminstone sommaren som var, eftersom vi oftast träffades på somrarna och på påskloven. Som tillexempel första sommaren vi träffades, ute på mina kusiners udde, när vi smög upp mitt i natten/tidig morgon och badade i havet. Och resan vi gjorde till grönan med din mor och gubben som ramlade över mig på pendeltåget. Och när vi for och fiskade småspigg åt katten din.. När du din rackare tvingade mig att ha dom små äcklen i mitt cyklop. Haha... Eller när vi sminkade oss med krossade blåbär påväg hem efter badet. Oj ojoj.. Det var tider det. Inte hade vi många bekymmer då inte. Vad blev det av med dom där två små flickorna som var som ler och långhalm på somrarna? Dessa somrar vi hade ihop var dom bästa i min barndom. Och jag kommer alltid att se tillbaks på dom med glädje.
En man faller ner i ett hål fyllt av mörker och förtvivlan.
Han är rädd och känner sig ensam
En läkare kommer förbi och frågar ”Behöver du hjälp”?
Mannen svarar ”Snälla, hjälp mig ur det här”
Läkaren skriver ett recept och slänger ner det i hålet.
Men receptet tar inte upp honom ur hålet.
En präst kommer senare och frågar ”Vill du ha hjälp”?
Mannen svarar ”Jag är rädd, jag vill komma upp ur mörkret”
Prästen skriver en bön och slänger ner den i hålet.
Men mannen är fortfarande kvar i hålet av mörker och förtvivlan.
En vän kommer och säger ”Där kan du ju inte vara”
Mannen svarar ”Hämta hjälp, för jag klarar inte av det här länge till”
Vännen hoppar då ner i hålet.
Mannen säger ”Varför gjorde du så? Nu är vi ju fast i hålet båda två”
Vännen svarar ”Ingen fara, jag har varit här förut och tillsammans kan vi ta oss upp igen”
Diktare okänd...
Yesh! Jag är neggo I know...
Orkar du inte läsa massa "klagosång" kan du likagärna sluta läsa detta inlägg redan nu! (Tänkte vara lite schysst och spara på den ointresserades tid)
Urs jag bara ältar samma saker om och om igen. Måste nog vara sveriges mest ointressanta bloggare (dock med en gnutta självinsikt och självironi) *asg* Ska försöka lämna en sammanfattning av veckan/helgen som varit imorgon! Men får duga såhär så länge...
Jag och sambon kom i somras överens om att skjuta upp flytten (vi båda vill flytta neråt i landet en bit, bor utanför ume nu) och satsa på syskon åt lilltjejen våran. Sagt och gjort. Vart gravid samma månad. Alltså, det tog sig på 1a försöket. Och som dom flesta redan vet så fick jag missed abortion som slutade i missfall och skrapning 1 ½ vecka senare. Först bestämde vi att köra på igen efter jag fått andra mensen. Men sen efter första mensen kommer han och säger att han vill att jag ska jobba 1 år innan vi blir gravida igen! Jag som redan har längtat mig fördärvad och näst intill blivit besatt av tanken på att bli gravid! Och dessutom blivit gravid men blivit snuvad på den redan i 11e veckan! Fattar inte! Vad gör det för skillnad på att försöka vidare på en till redan nu när vi endock skulle varit några veckor över halvägs nu egentligen om vi inte förlorat det?!
Mf har tagit oerhört hårt då jag hade hoppats alldeles för mycket på denna gången. Då graviditeten med dottern fick ett plötsligt slut i fulla 28 veckor. Så som det känns för tillfället så känns det inte som om det är meningen att jag ska få gå en full graviditet. Hade ganska precis hunnit läka såren någorlunda okej från det med dottern, och kunna umgås med gravida. Och så kommer detta och raserar alla murar jag byggt upp. Sen som ett brev på posten kommer först nära vän och säger att hon är gravid (dock mf), sen en annan bekant och sist men inte minst hans syster (+ att vi känner 5st som fått smått under året 08) Så det känns som alla utom jag! Visst klart är jag glada för dom andras skull, definitivt! Är inte det som är problemet. Det är bara det att det gör så fruktansvärt ont i hjärta och själ att ständigt bli påminnd om vad man gått miste om. (Så jag hoppas för allt i världen att ingen tar illa vid av detta, för det är ingenting emot dom som är gravida, utan bara jag som inte fått läka mina sår ordentligt)
Mitt nya talesätt: Västerbottens största neggo, som tamejfan aldrig blir preggo!
(yesh jag är bäst på att rimma jag vet *blink blink*)
Känns bara så jävla hopplöst! Varför i hela fridens namn kan man aldrig få läka sina sår helt? När man väl tror dom är läkta, och där bara är en irriterande ärrvävnad kvar, så kommer något och infekterar såren så det bryter ut på nytt. Så är det tamejfan jämt! SUCK!
Urs jag bara ältar samma saker om och om igen. Måste nog vara sveriges mest ointressanta bloggare (dock med en gnutta självinsikt och självironi) *asg* Ska försöka lämna en sammanfattning av veckan/helgen som varit imorgon! Men får duga såhär så länge...
Jag och sambon kom i somras överens om att skjuta upp flytten (vi båda vill flytta neråt i landet en bit, bor utanför ume nu) och satsa på syskon åt lilltjejen våran. Sagt och gjort. Vart gravid samma månad. Alltså, det tog sig på 1a försöket. Och som dom flesta redan vet så fick jag missed abortion som slutade i missfall och skrapning 1 ½ vecka senare. Först bestämde vi att köra på igen efter jag fått andra mensen. Men sen efter första mensen kommer han och säger att han vill att jag ska jobba 1 år innan vi blir gravida igen! Jag som redan har längtat mig fördärvad och näst intill blivit besatt av tanken på att bli gravid! Och dessutom blivit gravid men blivit snuvad på den redan i 11e veckan! Fattar inte! Vad gör det för skillnad på att försöka vidare på en till redan nu när vi endock skulle varit några veckor över halvägs nu egentligen om vi inte förlorat det?!
Mf har tagit oerhört hårt då jag hade hoppats alldeles för mycket på denna gången. Då graviditeten med dottern fick ett plötsligt slut i fulla 28 veckor. Så som det känns för tillfället så känns det inte som om det är meningen att jag ska få gå en full graviditet. Hade ganska precis hunnit läka såren någorlunda okej från det med dottern, och kunna umgås med gravida. Och så kommer detta och raserar alla murar jag byggt upp. Sen som ett brev på posten kommer först nära vän och säger att hon är gravid (dock mf), sen en annan bekant och sist men inte minst hans syster (+ att vi känner 5st som fått smått under året 08) Så det känns som alla utom jag! Visst klart är jag glada för dom andras skull, definitivt! Är inte det som är problemet. Det är bara det att det gör så fruktansvärt ont i hjärta och själ att ständigt bli påminnd om vad man gått miste om. (Så jag hoppas för allt i världen att ingen tar illa vid av detta, för det är ingenting emot dom som är gravida, utan bara jag som inte fått läka mina sår ordentligt)
Mitt nya talesätt: Västerbottens största neggo, som tamejfan aldrig blir preggo!
(yesh jag är bäst på att rimma jag vet *blink blink*)
Känns bara så jävla hopplöst! Varför i hela fridens namn kan man aldrig få läka sina sår helt? När man väl tror dom är läkta, och där bara är en irriterande ärrvävnad kvar, så kommer något och infekterar såren så det bryter ut på nytt. Så är det tamejfan jämt! SUCK!
Less!
Allmänt less på allting! Springer tamejfan snart ut i skogen och bygger en koja som jag kan gömma mig i de närmsta åren!
Fast det skulle ju inte gå det heller... Skulle ju sakna ihjäl mig efter Novah & Martin. Så det sket sig ju det med.
BLÄ PÅ ALLT!
Fast det skulle ju inte gå det heller... Skulle ju sakna ihjäl mig efter Novah & Martin. Så det sket sig ju det med.
BLÄ PÅ ALLT!
Urs hemska morgon!
Vaknade tidigt i morse (vid 5-6tiden) och kunde knappt andas och var dygnsur! Hade så fruktansvärt ont i halsen och alldeles igenslemmad i halsen. Men samtidgt torr i käften nå kopiöst! Lyckades somna om efter många om och men och vaknade inte förens vid 8. Samma sak då, fast med en extrem huvudvärk. Tog tempen, och den visade 37.3! Shit! Jag som normalt ligger på 36.4! Så inte undra på om jag har så fasansfullt ont i huvudet då! Sen vaknade Novah nyligen och fick hoppa raka vägen in i duschen. *suck* Underbar morgon? Så fan heller. Liksom va fan. Är 14 grader inne och jag tycker de e dövarmt! Jag som normalt brukar frysa arslet av mig annars vid dessa grader! Jag som precis börjat bli frisk från först förkylningen. Är så typiskt ju! Men men, det är väl smällarna man får ta när man har klarat sig undan så länge endå.
Idag är ingen bra dag...
Idag känns som en depp dag. Igår var jag på strålande humör HELA dagen! Och nu denna morgon totaldepp... Fattar inte! Känns bara som om allt är hopplöst. Kan ju iof bero på att kroppen antagligen inte kommit tillbaks till sitt normala spår efter missfallet ännu. Trodde ju jag skulle ha ägglossning nu i måndags, men tvivlar på det. Känns inte som om jag kommer ha nån ägglossning denna månad. Om inte annat så är det nog kört vilket fall som helst. Känns så jävla trist. Hade verkligen hoppats på att vara "back on track" så snart som möjligt... Men som det känns just nu så blir det inte att fira jul å nyår som gravid iaf *snyft*
Hejsan hoppsan!
Ja nu tror jag jag är färdig med bloggen här för en liten stund åtminstone. Får duga så länge. Vill ju börja blogga igen ju :-) Lättast är väl att ta vid där den andra slutade. Fast jag egentligen skulle vilja lägga in alla gamla inlägg därifrån också så det hela blir sammanhängande. Men har inte kommit på hur man ändrar på datumena på inläggen ännu, om det ens går.
Nu känns det äntligen som om jag är tillbaks på ruta ett igen. Mensen kom i måndags och slutade igår kväll. Så fruktansvärt härligt! Hade trott att det skulle ta så mycket mycket längre tid att få tillbaks den efter missfallet. Trodde att jag hade kommit över det någorlunda, men insåg i onsdags vad fel jag hade. Har klarat mig i ca en vecka utan att vara depp över det. Men nu har det kommit igen. Crap... Kanske var menshormonerna som ställde till det hela. Men har så svårt att låta bli att tänka på hur det skulle ha varit. Jävligt dumt, jag vet. Men kan fan inte låta bli! Direkt när jag tror att jag kommit över det, så händer det något som river upp såren igen. Så är det HELA JÄVLA TIDEN! Blir så fruktansvärt less på det! Så förlåt alla gravida om jag nonchalerar er! Jag måste tänka på mitt eget välbefinnande för engångskull. Och ska mina själsliga sår kunna läkas någon gång så hjälper det inte att utsätta sig för det som gör mest ont. Vill bara sticka på semester med familjen och roa oss och glömma det som hänt.
Just nu längtar jag bara efter att få vara hos mor ett tag. Saknar min mor och lillasyster så fruktansvärt mycket! Längtar självfallet efter en ny graviditet igen också... Skulle vilja vara gravid NU! Men det är ju tyvärr omöjligt då mensen slutade inatt... Så får ju vänta minst en månad innan jag vet om det är dags igen. Hoppas hoppas verkligen att det tar sig denna månad! Hoppas att Martin vill försöka igen denna månad! Står verkligen inte ut med att behöva skjuta upp det hela ännu en månad.
Till något helt annat. Har råkat ut för något jättekonstigt! Visst ok att man får lite med finnar vid mens. Men nu har jag fått blåsor i hela ansiktet! Är som småsmåsmå blåsor. Började först på ena sidan av pannan för att sedan sprida sig över 3/4 av pannan. Och igårkväll såg jag att det spridit sig ner över ena kinden också! Nu på morgonen upptäckte jag att det spridit sig över hakan och resten av ansiktet! Vad i helvete är detta?! Kliar inte men svider dock litegranna. Ganska otäckt måste jag säga! Vattkoppor är det inte för det har jag redan haft! Och så är dom så pyttesmå...
Nu känns det äntligen som om jag är tillbaks på ruta ett igen. Mensen kom i måndags och slutade igår kväll. Så fruktansvärt härligt! Hade trott att det skulle ta så mycket mycket längre tid att få tillbaks den efter missfallet. Trodde att jag hade kommit över det någorlunda, men insåg i onsdags vad fel jag hade. Har klarat mig i ca en vecka utan att vara depp över det. Men nu har det kommit igen. Crap... Kanske var menshormonerna som ställde till det hela. Men har så svårt att låta bli att tänka på hur det skulle ha varit. Jävligt dumt, jag vet. Men kan fan inte låta bli! Direkt när jag tror att jag kommit över det, så händer det något som river upp såren igen. Så är det HELA JÄVLA TIDEN! Blir så fruktansvärt less på det! Så förlåt alla gravida om jag nonchalerar er! Jag måste tänka på mitt eget välbefinnande för engångskull. Och ska mina själsliga sår kunna läkas någon gång så hjälper det inte att utsätta sig för det som gör mest ont. Vill bara sticka på semester med familjen och roa oss och glömma det som hänt.
Just nu längtar jag bara efter att få vara hos mor ett tag. Saknar min mor och lillasyster så fruktansvärt mycket! Längtar självfallet efter en ny graviditet igen också... Skulle vilja vara gravid NU! Men det är ju tyvärr omöjligt då mensen slutade inatt... Så får ju vänta minst en månad innan jag vet om det är dags igen. Hoppas hoppas verkligen att det tar sig denna månad! Hoppas att Martin vill försöka igen denna månad! Står verkligen inte ut med att behöva skjuta upp det hela ännu en månad.
Till något helt annat. Har råkat ut för något jättekonstigt! Visst ok att man får lite med finnar vid mens. Men nu har jag fått blåsor i hela ansiktet! Är som småsmåsmå blåsor. Började först på ena sidan av pannan för att sedan sprida sig över 3/4 av pannan. Och igårkväll såg jag att det spridit sig ner över ena kinden också! Nu på morgonen upptäckte jag att det spridit sig över hakan och resten av ansiktet! Vad i helvete är detta?! Kliar inte men svider dock litegranna. Ganska otäckt måste jag säga! Vattkoppor är det inte för det har jag redan haft! Och så är dom så pyttesmå...
