Dagens blogginlägg ägnar jag åt en väldigt närstående vän som inte har det så lätt i sitt liv jämt.

Oavsett om vi nu för tiden inte träffas så ofta längre, så finns du alltid med mig i tankarna. Ibland när jag är nere så tänker jag tillbaks på tiden när vi var små, eller ja mindre iaf. Och det får mig alltid att dra på smilbanden. Att se tillbaks på den tiden får det att kännas som om det var igår. Eller ja, åtminstone sommaren som var, eftersom vi oftast träffades på somrarna och på påskloven. Som tillexempel första sommaren vi träffades, ute på mina kusiners udde, när vi smög upp mitt i natten/tidig morgon och badade i havet. Och resan vi gjorde till grönan med din mor och gubben som ramlade över mig på pendeltåget. Och när vi for och fiskade småspigg åt katten din.. När du din rackare tvingade mig att ha dom små äcklen i mitt cyklop. Haha... Eller när vi sminkade oss med krossade blåbär påväg hem efter badet. Oj ojoj.. Det var tider det. Inte hade vi många bekymmer då inte. Vad blev det av med dom där två små flickorna som var som ler och långhalm på somrarna? Dessa somrar vi hade ihop var dom bästa i min barndom. Och jag kommer alltid att se tillbaks på dom med glädje.

En man faller ner i ett hål fyllt av mörker och förtvivlan.
Han är rädd och känner sig ensam
 En läkare kommer förbi och frågar ”Behöver du hjälp”?
Mannen svarar ”Snälla, hjälp mig ur det här”
Läkaren skriver ett recept och slänger ner det i hålet.
Men receptet tar inte upp honom ur hålet.

En präst kommer senare och frågar ”Vill du ha hjälp”?
Mannen svarar ”Jag är rädd, jag vill komma upp ur mörkret”
Prästen skriver en bön och slänger ner den i hålet.

Men mannen är fortfarande kvar i hålet av mörker och förtvivlan.

En vän kommer och säger ”Där kan du ju inte vara”
Mannen svarar ”Hämta hjälp, för jag klarar inte av det här länge till”
Vännen hoppar då ner i hålet.
Mannen säger ”Varför gjorde du så? Nu är vi ju fast i hålet båda två”
Vännen svarar ”Ingen fara, jag har varit här förut och tillsammans kan vi ta oss upp igen”

 Diktare okänd...