Igår efter att jag lagt Novah hade Martin en hälsning ifrån min far. Våran älskade Anna hade äntligen fått komma till sin Herman igen. Även om jag självfallet sörjer henne jättemycket så känner jag endock lättnad för hennes skull. Äntligen har hon fått komma till sin älskade make igen och slipper sjuksängen och allt därtill. Men det kommer kännas tomt utan henne i livet. Ingen Anna att åka och hälsa på längre när man är till hemstaden.. Det är nu man vill vara litet barn igen och kunna krypa upp i sin fars starka trygga famn och bara få gråta en stund... Tack och lov för att jag hann dit i julas och hälsa på henne.

Vaknade strax vid 5.30, kallsvettig och kippade efter andan medans tårarna rann (eller snarare sprutade från ögonen), med en smärta i mitt hjärta jag aldrig någonsin känt förut. Hör ljudet av Novahs snusande andetag och börjar komma till sans igen. Någorlunda åtminstone. Är fortfarande alldeles skakis.

Minns inte riktigt hur drömmen började. Men Novah var iaf sjuk så vi åkte in med henne på akuten. Där visade det sig att hon var väldigt sjuk och hade bara några timmar kvar i livet. Drömde inte om själva begravningen, men vi var dit efteråt. Hon fick en vacker gravsten i form av en strålande stjärna. Minns hur det kändes i drömen, minns hur jag grät.

Beundrar dom som klarar av att leva vidare efter förlusten av ett barn. Vet nu efter denna hemska mardröm att jag skulle inte klara ett liv utan min dotter.Tack och lov att det bara var en dröm